Let´s get lost

Ibland håller jag en tyst minut framför bokhyllan. Andra gånger är det skivsamlingen som jag står och bugar ödmjukt inför. Somliga dagar håller jag en tyst minut för både bokhyllan och skivsamlingen. För jag inser att de flesta av mina hjältar och hjältinnor, gudar och gudinnor är döda sedan länge. Ibland blir jag själv förvånad av hur många av de som jag läser, hyllar och låter mig inspireras av brände ut sig allt för tidigt. De gudarna älskar dör unga, brukar det ju heta. Det har på något nästan pubertalt sett alltid fascinerat mig. Samma sak när det gäller att resa- alltid är det städer, och alltid städer som lever lite för fort och alltid för snabbt. La la land. När jag sitter på ett café i Berlin och ser någon neo-beatnik med sin Chet Baker i sin iphone, eller någon ung kille med ena byxbenet uppkavlat och med "På drift" i bakfickan. Då blir jag glad. Ännu finns det hopp.

Därför blir jag så oerhört ledsen, och ibland arg, när jag möter på nymoralismen i sin allra elakaste form. En nyttig dos moral är alltid bra, men det är när det går till överdrift - när bokbålen är nära - som det hugger till i hjärtat. Det man gärna glömmer, och kanske inte alltid vill se, är att nazisterna höll den moraliska fanan högt. De förbjöd bordellerna och de sunkiga barerna i Berlin. Innan Hitler kom till makten var Berlin europas kulturhuvudstad nummer EIN! Paris var sedan länge omkörd. Men på bara ett par år lade nazisterna Berlin - denna oas för oliktänkande; poeter, konstnärer och litterära halvgudar - i ruiner både bildligt som bokstavligt; och allt började i moralismens namn. Entartete Kunst!. Nazisterna skickade ut sina SS-trupper för att bränna alla böcker som innehöll sex och perversioner. För att inte tala om judisk litteratur.

Där man bränner böcker, bränner man snart människor.
Heinrich Heine (1797-1856)

Det är något att tänka på innan man ropar "Förbud!".

Yttrandefrihet, frihet över huvudtaget är något som man måste kämpa för. Dagligen. Det är aldrig något man får till skänks.