Don't keep me hanging on...

Det gäller att sluta i tid...annars blir man som Rod Stewart, en föredetting. Rod Stewart blev aldrig bättre än han var 1975, 76 (se ovan). Då var han en intressant artist, numera blott en trött gäspning. Ett bra exempel på att aldrig hålla på för länge. De gudarna älskar dör unga, glöm aldrig det...

Jag vet inte om det var sommaren 1979 eller om det snarare var sommaren 1980. Jag vet bara att sommarkvällen var fylld med doften av solkysst asfalt och nyslagen hö. Det var en av de där sommarkvällarna som liksom aldrig ville ta slut, solens sista strålar kämpade sig krampaktigt kvar till sista andetaget. Jag hade min första förälskelse i en flicka som hette Linda. Hon hade solblekt hår och klarblå ögon. Hon var det vackraste jag någonsin sett. Min äldre bror hade byggt om min cykel med limpa, den hade instrumentpanel med blinkande lampor och tuta som kunde tjuta med olika ljud. Jag höll redan då med små stencilerade häften som hette "Demonen från Rymden" och liknande saker, jag sålde dem får 5 öre stycket. Ibland byggde jag ett litet stånd utanför mina föräldrars sjuttiotalsvilla och sålde hemmagjord saft...betalade du tio öre fick du ett häfte på köpet men mest av allt drömde jag om att starta ett rock'n'roll band. Jag var nio år gammal när jag och och min bästa kompis bankade och slog på papperskorgar i billig plåt så att knogarna till sist var en blandning av svett och blod. Den drömmen dog ut när min musiklärare sa att jag inte höll musikaliskt. Det fick bli obskyritet i texter och poesi som fick bli mitt kall. När jag var femton år skaffade jag mig en dog-tag i guld med texten "poet" ingraverad och hängde den stolt kring halsen. Där och då förstod jag att jag aldrig skulle passa in. Där och då var jag stolt över det.

Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med det här, kanske att all historia har sin plats, sedan måste man gå vidare. Mot nya mål, mot nya platser. Vad jag egentligen vill säga är att jag nu lägger ned Eskapix i sin nuvarande form. Det är dock inte så illa som det låter. Vi kommer att fortsätta med bokutgivning, men jag känner att Eskapix har levt sitt liv - det är dags att gå vidare. Vi har redan fem, sex böcker som är på G att ges ut. Med bredare distribution än vad Eskapix någonsin haft. Vi är något på spåret, det vet jag, men det är inte i den skepnad som varit.

Ibland måste man, även om det tar emot, gå vidare. Jag har haft många sömnlösa nätter innan jag tog det här beslutet - Eskapix har varit som en nära vän och älskare. Ett bra knull då och då. Förhållandet har dock aldrig lyft, aldrig varit så bra som man hoppats och drömt om. Nu vänder vi på bladet och blickar vidare. Ibland gäller det att sluta när man är på topp - och aldrig vända tillbaka.

Den här bloggen ligger kvar till den nya hemsidan är klar, sedan sopas alla spåren av Eskapix bort. Ni som prenumererar - ni kan välja att få era pengar tillbaka eller få de nya boktitlarna skickade till er. Ni som nyligen beställt Eskapix kommer att få dessa i brevlådan inom kort. Ursäkta att allt blivit så snurrigt...men det gäller att sluta i tid, antingen det eller att ta en överdos eller en kula i pannan, annars blir du bara en föredetting...

Och ja, jag är trött när jag skriver det här.

Eskapix has left the building...

Cj Håkansson, Stewe Sundin and the editor from hell våren 2009. Eskapix blev aldrig bättre än så här. Tack, vänner!