From Lowbrow Art 2 Lowbrow Litt?

Jag har alltid fascinerats av sextiotalets amerikanska undergroundscen. Den var vibrerande, smaklös, sexig och dynamisk. Idag är konstscenen i USA inte lika dynamisk, men ändå en miljon ljusår från Sveriges.

Du kan säga mycket dåligt om det stora landet i väster, men den vibrerande kulturscen som vi hittar i New York eller i San Francisco kan vi här i Sverige bara drömma om i våra febrigaste fantasier. Konsten och kulturen är så mycket mer svart eller vit här. I USA kan även de billigaste uttrycken, de plumpaste texterna behandlas med lika stor respekt som de stora mästarnas dito. Det skulle aldrig ske i Sverige. Här skulle aldrig en tidning (som exempelvis New Yorker) skapa sin egna fixstjärnor av kulturpersonligheter om de inte först tagit vägen förbi ett stort förlag eller knullat runt i en dokusåpa. I USA kan plötsligt någon vildsint journalist i svart läderjacka krypa ner i en underjordisk källare för att lyssna på en okänd kille i skägg och senare krypa tillbaka framför skrivmaskinen och skriva en recension som börjar "Jag har sett rockens framtid...och dess namn är Bruce Springsteen". Året var 1975.

Egentligen var det inte alls det här jag skulle skriva om, utan om lowbrow-scenen och konsten. För att sedan återkomma till litteraturen. Att Eskapix till syvende och sist är "lowbrow-litt", vilket inte är kiosklitteratur utan något annat. Lite svårare, brutalare, smaklösare - en värld där gummimonster och hot rods-maskiner delar sidor med kärleksnoveller och sexskildringar. Nu tappade jag mig helt. Men ni förstår säkert. Jag gör det inte.

Good fucking Molly!

(och jag är min egen värsta fiende).

Ps. Nej, nu ska jag krypa tillbaka in i mörkret ett tag. ds