USA - en världsdel och land på dekis.Jag har alltid känt - som de flesta svenskar - en slags hatkärlek till USA. Amerika är ett förtjusande monster med å andra sidan mycket orättvisor och i många fall en cynisk människosyn där den som inte har idéer och energi snart får vänja sig vid ett liv på gatan utan något som helst socialt skyddsnät. Men USA är också det land som förmodligen har den mest dynamiska kulturscenen i världen. Det är bara i USA som en tidning som handlar om fotfetischism kan nå upplagor på 150 000 - 200 000 exemplar. I veckan!
Det var i USA som de homosexuella först fick göra sin röst hörd. Det var i USA som kvinnorna brände porren och sin BH och sjöng sina protestsånger först av alla av sina medsystrar på moder jord. Och neon och krom har landet i väster också bjudit på, för att inte tala om alla dånande muskelmaskiner som färdats på motorvägar utan slut; Hamburgare, Hollywood, silikontuttar, skräpfilmer, gummimonster och drive in-biografer. Dessutom har landet förmodligen ett av världens vackraste namn på en motorväg -
Pacific Coast Highway. Det går liksom inte att jämföra ett sådant namn med "E22" på samma eftermiddag ens. Som sagt - det är i USA som rockmusiken dunkar som högst och de svarta skinnjackorna sitter som snyggast.
Men USA lider också av storhetsvansinne och jämför sig mer än gärna med det antika romarriket och tycker att Europa har tacksamhetsskuld då de "vann" andra världskriget åt oss, när redan kriget vände då stora delar av den tyska krigsmaskinen, de tyska elitsoldaterna, frös ihjäl i slaget om Stalingrad.
Men det kan inte hjälpas och det är inte utan att jag känner ett visst vemod när jag förmodligen under min livstid kommer att få se slutet på USA:s tid som supermakt och kreativ smältdegel. Det vi har börjat antyda sedan 2001 är slutet på en nästan 200-årig epok: Ekonomin börjar att krackelera i USA, Wikileaks avslöjar mer och mer vad som är ruttet i de stora landet i väst. USA för ett krig som skadar landet mer än Vietnam-kriget någonsin gjorde. En "roffa-åt-sig" mentalitet har spridit sig i landet som en cancersvulst. Samtidigt höjer sig en annan stormakt i öster - Kina. Futurologer och samhällsvetare är rörande överens om att Kina inom ett tidsspann på mindre än 20 år kommer att ta över USA som, om inte som supermakt, så i alla fall som stormakt. Frågan är om jag hellre ser Kina som världspolis än USA? Knappast.
Hursomhelst lever vi onekligen i en spännande tid och era...Frågan är om det blir till det bättre?
